Om två timmar och sju minuter är det exakt ett år sedan som jag slog in numret till larmcentralen. 112.
Om ungefär två timmar och femton-tjugo minuter är det exakt ett år sedan som jag vinkade in ambulansen och polisen som kom med sirener och blåljus.
Om ungefär två timmar och lite mer, är det exakt ett år sedan som poliserna kom ut, en i taget. ”Har du hunnit berätta?”.
”Nej, inte än.” Och jag minns hur jag bara stod och tittade på dem. Innan de hann säga att ”Vi beklagar, vi kom försent” så visste jag ju redan.
Min pappa var död. Han fanns inte mer. Från att ha varit livslevande precis en vecka innan, till att nu vara i himlen.
Jag minns hur jag satt på kanten till sandlådan på gården. Den ena polisen satt bredvid mig och jag började berätta om pappa. Sen satt vi bara där. Minns hur mamma kom nästan springande efter en stund.
Jag minns hur jag stod med ryggen vänd mot den stora bilen, den som skulle ta min pappa med sig. Jag mår illa än idag när jag tänker på det.
Idag är det ett år sedan som min pappa togs ifrån oss. Jag (vi) kommer ALDRIG få veta HUR eller VARFÖR han dog. Den enda läkaren som hålls ansvarig för detta, vill inte bli ”störd i ärendet”. Tror inte att någon ens kan föreställa sig hur det känns. Mitt liv förändrades för alltid på en halvsekund.
Ikväll åker vi till pappa och lägger blommor vid hans grav. Den som sa att ”tiden läker alla sår” får jättegärna följa med och berätta hur lång tid det tar för alla såren att läka. För mitt hjärta blöder än idag.
