Idag fyller plutten 20 dagar, imorgon är han tre veckor. Det känns som att tiden har gått så mycket långsammare på något vis. Som att vi alltid haft honom liksom.
Det som grämer mig dock är att vi inte hunnit besöka pappa än. Det är lätt att skylla på att tiden inte räcker till och att man inte vill stå på kyrkogården i dåligt väder men egentligen så är det nog mitt undermedvetna som skjuter på det..Jag har ju alltid haft en bild av hur det ska se ut när jag får barn. Hur pappa ska pussa på dem med sin stickiga mustasch, sjunga Bajen-ramsor på sin finlandssvenska och bara le sådär jättestort när man kommer på besök. Att mina barn kommer få besöka sin morfar vid hans grav har aldrig funnits på världskartan.
Det gör så ont, så ont i hjärtat.
