När jag träffade min nya psykolog tog det inte speciellt lång tid för henne att avgöra att jag fortfarande lider av kraftig PTSD (Postraumatisk stressyndrom).
”Man kan vara lättskrämd, rycker till mer än vanligt vid plötsliga ljud och finner det obehagligt att inte ha ryggen fri. Tidigare föreställde man sig kanske att man var relativt trygg, men nu upptäcker man många faror i omgivningen.
Man får svårt att koncentrera sig och komma ihåg saker.
Det är inte heller ovanligt att man känner skuld eller skam för det inträffade, eller att man är lättirriterad. ”
(Källa psykologguiden.se)
Min sambo är (rätt logiskt..) den som får hantera den största ”vid sidan av”-biten. Han vet att han till exempel ALDRIG får skrämma mig, inte ens litegrann på skoj.
Igår ramlade en tom förpackning i golvet i köket när jag var ensam hemma. Den millisekunden hann blodet frysa till is och mitt hjärta höll på att fastna i halsgropen.
Det finns så mycket att bearbeta och berätta kring detta men som exemplet ovan så förstår ni att jag blir påverkad flera gånger dagligen av min ”diagnos”.
Nu i början ska jag träffa psykologen 1 gång/veckan, därefter en specialist om det inte ger med sig.
Det enda jag vill är att ha mitt vanliga liv och mående tillbaka.
Tror vi står på samma ruta. Jag har också börjat träffa en psykolog en gång i veckan sedan en tid tillbaka för min PTSD. Håller tummarna för oss!