Innan jag var gravid så var det sällan en lugn stund i mitt liv. Jag hade så gott som ALLTID 4564 saker planerade och sa så gott som aldrig nej till roliga saker. Jag minns hur början av förra sommaren var, jag åkte in till stan klockan halv tolv på natten, var vaken tills det blev ljust och åkte och jobbade klockan 06:30. (Och ja, jag skötte mitt jobb)
Det fina i kråksången är att det var så jag mådde som allra bäst. När jag använde exakt all min överskottsenergi till att göra saker. När livet bara var en fest (även om det bara handlade om att jag lagade en festlig måltid till mig själv.)
Även om jag älskar Lurven mer än ord kan beskriva (helt sjukt att jag ens behöver skriva det men det finns ju alltid folk som ska tycka och tänka om saker..) så saknar jag just Den Gamla delen av mig. Kanske tar det också därför extra hårt på mig nuförtiden när saker jag sett fram emot blir inställda? För att det är så få saker som faktiskt handlar om vad JAG vill göra och som inte kretsar kring dregel och bajsblöjor..
(Även om Siddan skulle följt med på vår planerade utflykt.)
En helt annan Anna förra sommaren.
