De gånger jag skriver om detta så gör jag det aldrig för någon annans skull än min egen. Det är mitt sätt att bearbeta tror jag. Att få vädra det som jag annars inte pratar om. Jag tänker på den där dagen för snart ett år sedan. Då hela mitt liv kastades omkull. Den dagen då en del av mig försvann. Den dagen jag fick en bild på näthinnan som aldrig kommer att försvinna. Den bilden som dyker upp varje dag, flera gånger om. Går jag in i ett tomt rum dyker bilden upp, är jag ensam dyker bilden upp, blir jag skrämd (det är något som är förbjudet här hemma, även om det bara är på skoj) så blir jag inte bara rädd utan rakt av förskräckt.
Jag lider inte bara av en fruktansvärd sorg utan även av det som i psykologisk mening kallas för ”Postraumatisk stress”. En diagnos som jag lever med varje sekund. Något som jag borde ha fått hjälp med redan dag ett men som jag fortfarande bär på ensam. Vem vänder man sig till för att få legitimerad hjälp?
Den här tiden som jag ska minnas med glädje och ljus, är en tid som bara flyter ihop. En del av mitt trauma bidrar till stora minnesluckor och svårigheter för att minnas.
Förutom den dagen, för snart ett år sedan, den finns där. Hela tiden.
