Snart ska vi börja åka mot kyrkogården. Det är liksom dags nu. Jag får köpa med mig en del blommor då jag inte alls vet hur det ser ut där borta just nu. Sist vi var där var när Siddan fortfarande hade några veckor kvar i magen.
Vädret är lite opålitligt men det kvittar. Känner att jag verkligen behöver komma ut till pappa en stund. Det känns så himla märkligt bara att säga ”nu ska vi åka och hälsa på morfar” när jag pratar med Sid.
Men den psykologen jag träffade för ett par månader sedan sa att jag får visa foton och berätta om pappa. Jag har en VHS (haha retro) från min student som ska föras över till dvd. Där är pappa förmodligen med en hel del, den får Siddan också titta på sen när han blir lite äldre och förstår.
För mig är det viktigt att Siddan får veta vem hans morfar var och att minnet av pappa lever vidare.
