Imorgon är dagen D.
Jag har nog fortfarande inte förstått att vi ska in på sjukhus och att när vi åker därifrån så gör vi det som en familj.
Det praktiska går ju att förbereda sig för, kläderna är tvättade, sängen bäddad, snuttarna är redo, napparna steriliserade, vagnarna klara och lägenheten städad.
Det är det mentala som är svårare. När man gått och väntat i vad som känts som en evighet, för att dessutom gå två veckor över tiden. Då blir man lite lätt less. Och alla säger ”ja men innan helgen är slut så är han ju här”, jo det är klart. Men det var inte såhär jag hade föreställt mig det hela.
Känns som att hela graviditeten bara kantats med tråkigheter. Starten var den värst tänkbara och det kommer med största sannolikhet att avslutas på ett sätt jag verkligen inte velat.
Det är svårt att förklara när man inte vill gå in på för privata detaljer men jag vill bara att ni ska veta att det inte handlar om otålighet eller att jag inte kan vänta..
Jag tycker du är stark, Anna! Som jag skrev på insta, jag hade förmodligen brutit ihop för länge sen. Sen vill jag bara be om ursäkt för ena min kommentar på insta också, om att du ska försöka ta det lugnt och så. Självklart tycker jag att du ska försöka ta det lugnt. Det behövs inför förlossningen! Men jag kom på att min kommentar kan ha låtit lite dryg, och det var inte alls min mening! Jag tycker väldigt synd om er, speciellt dig, som behövt gå över så pass länge och kanske måste bli igångsatt. Och jag vet inte vad som händer i ditt liv privat, jag vet bara att jag tycker du är en så stark person. Och när din son ligger där på ditt bröst så kommer allt jobbigt att vara sol bortblåst. Det du snart kommer få uppleva är så otroligt mäktigt och häftigt. Kramsr! ❤