Det som är värst med att bli sviken är nog inte själva ”sveket i sig” utan det som händer efteråt. När det inte längre går att lita på personen ifråga fullt ut. Jag har otroligt svårt för att lita på nya människor, de som jag litar på till 110% har jag känt som kortast i 8år (Anastasia min prinsessa, läser du detta så känn dig träffad <3). Resten har jag känt sedan barndomen eller tidig tonår. Jag släpper inte in vem som helst innanför min innersta mur eftersom det gång på gång visat sig vara ett stort misstag.
Är det något som jag verkligen kommer att lära min son så är det vikten av ärlighet. Att han alltid kommer att kunna lita på mig och att jag alltid kommer att finnas där. Oavsett vilka snedsteg i livet han än kommer att ta, så vill jag lära honom att det alltid är bättre att vara ärlig, både mot sig själv och andra än att försöka leva i en falsk "trygghet".
För att en relation ska fungera så ska det inte finnas några OM eller MEN, inga frågetecken eller hemligheter. Av min erfarenhet så vet jag att sanningen alltid kommer fram. Alltid.
Jag tänker inte hyckla med att jag skulle vara Guds bästa barn. Jag har också gjort stora misstag. Kan också vara därför som jag vill ”förbättra” mig själv varje dag för att rätta till de fel som jag begått. Att känna mig ren i själen och bevisa för mig själv att jag inte längre är den samma personen som jag en gång var.
Kanske gör det därför också extra ont att bli huggen i ryggen hårdare nu, än när jag ”förtjänade” det som mest.
Håller med dig! Ärlighet varar längst! 🙂
Cecilia.vimedbarn.se