Idag har exakt ett år passerat sedan begravningen. Trots att mycket från den dagen bara är svarta hål och minnesluckor så är vissa delar så otroligt starka och klara i mitt minne. Jag minns hur det var att kliva in i den fullsatta kyrkan, den vita kistan som vi valt på begravningsbyrån som stod längst fram. Jag minns hur märkligt det kändes att se ansikten man kände igen tack vare att pappa någon gång pratat om dem.
Det som jag minns starkast av allt är när ”Just Idag Är Jag Stark” började spelas och kistbärarna gick fram och vi gick precis bakom kistan hela vägen ut ur kyrkan.
Det är nog svårt för andra att förstå hur det känns att se någon man älskar så fruktansvärt bli sänkt i jorden. Den känslan är så jävla, jävla hemsk. Jag minns att när jag gick fram till kistan när den var sänkt och la ner min ros, att mina sista ord var ”Grattis, du ska bli Morfar.”
Än idag, ett år senare, gör allt precis lika ont. Saknaden och sorgen gräver svarta hål i bröstet och det enda som har lättat egentligen är chocken.
Det kommer ta tid för mig att bearbeta allt som hände och det kanske aldrig blir riktigt bra. Men Pappa kommer alltid leva kvar i våra hjärtan och minnen.
