Du är inte död. Inte för mig.
Med Siddan i famnen satt jag på sängkanten och funderade inatt. Samma minnesbilder som så många gånger förr dök upp framför ögonen. Årsdagen börjar närma sig och jag vet fortfarande inte hur jag ska få ett ”avslut”. När vi tog avsked av pappa i kapellet var jag fortfarande för chockad för att förstå. Jag trodde att begravningen skulle hjälpa mig men det blev nog bara värre. Jag tror att jag har så svårt för att släppa vissa saker på grund av att det aldrig kommer finnas klara svar. Jag kommer ALDRIG få veta varför det som hände, hände.
Det finns saker som jag alltid kommer att minnas. Jag minns exakt när och var jag befann mig när jag hörde pappas röst för sista gången, jag minns exakt vad jag gjorde den sista gången jag såg honom i livet. Jag minns hur han såg ut den sista gången jag såg honom överhuvudtaget, bättre än vad jag minns hur Siddan såg ut när han lades på mitt bröst på BB.
Jag vill bara skrika allt det här i ansiktet på de psykologer som sagt att ”det blir lättare med tiden” ”det kommer inte kännas lika starkt”.
Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på det fruktansvärda. Inte en enda jävla dag. Så snälla säg mig, när blir det lättare?