Förlossningsberättelse.

Nu tar jag mig tid att skriva min förlossningsberättelse. Lillen ligger i knät och sover efter sitt livs första bad. Tänk för en vecka sedan låg han fortfarande i magen!

Jag gick ju 14 dagar över tiden och det resulterade i en igångsättning. Så, here we go.

1 Augusti 2014 Förmiddag.

Jag och Älsklingen hade ställt klockan på halv nio med hopp om att de skulle ringa från Sös, annars skulle vi ringa in klockan 11:00. Klockan tickade på, knappt någon sömn i kroppen och det var svårt att få ned frukosten. Klockan 11:00 var det dags att ringa in och vi fick en tid att komma in (15:30). Jag var konstigt nog knappt nervös men det var nog för att jag ”förnekade” vad jag skulle komma att gå genom. Älsklingen däremot tog sig en whisky  😉

Klockan 15:30
Efter en ordentlig måltid på Greken i Skanstull var vi inne på SöS Förlossning.
Vi blev visade till ett förlossningsrum. Jag som är livrädd för nålar skulle få en kanyl fastsatt i handen som skulle kopplas till kommande antibiotika-dropp. Sköterskan var supergullig men tyvärr vägrade mina ådror att sammarbeta så jag blev stucken två gånger på varsin handrygg och slutligen blev kanylen fastsatt på ovansidan av handleden.

Klockan 17:00
Jag fick min första dos med Cytotec i en ”bebisspruta” = en sådan barn tar medicin med. Jag hade varit rätt emot den medicinen precis innan (googla gärna på den om du ska bli igångsatt) men jag kände där och då att det var läkarnas uppgift att se till så jag var under uppsikt och i rygga händer. Vi blev ombedda att ta en promenad för att det säkert skulle ta tid innan värkarna skulle komma igång. Så vi fick permission till klockan 19:00.

Ca klockan 18:30
Vi kom tillbaka efter en promenad till Ica vid Södra Station. Älsklingen hade köpt med sig sushi på vägen och mina ”förvärkar” (dessa gjorde dock jävligt ont också!) hade börjat köra igång under promenaden och jag fick stanna för att hänga mot Jespers axlar flera gånger.

När vi var tillbaka fick jag nästa dos med Cytotec klockan 19:05.

Klockan 21:34
Jag var öppen 3  cm och de spräckte hinnan. Alltså när vattnet går, då går det VERKLIGEN! Alltså det kändes som att någon sköljde över en varm våg över hela mig och det hela kändes rätt behagligt. Nu fick jag också veta att för varje värk jag får så kommer det rinna vatten.

Klockan 22:00
Antibiotika kopplas på i dropp.

Klockan 22:55
Lustgasen kommer in i bilden. Alltså i början var det HIMMELSKT! Jag kände mig verkligen berusad (ironiskt nog spelas Drunk i bakgrunden just nu). Varje värk gjorde så fruktansvärt pissont så då andades jag glatt i masken. Älsklingen fick stå vid det vidöppna fönstret och äta sin sushi då jag inte klarade av lukten haha.

Klockan 23:52
Lustgasen höjs. Jag känner att jag behöver gå på toaletten och kämpar med värkarna. Vägen till toaletten kändes som en mil och väl framme kan jag inte uträtta mina ”behov” för att värkarna blir för starka.

Klockan = ???
!!!! VARNING FÖR KÄNSLIGA SAMT GRAVIDA !!!!!!!

Någonstans efter midnatt händer något väldigt obehagligt. Detta var nog mest obehagligt för Jesper än för mig (förutom i efterhand.)

Lustgasen började ge väldigt stark effekt och efter en tid kände jag hur hela kroppen blev helt slak, all smärta bara försvann och det kändes som att jag svävade. Jag minns att jag log (om det bara var inbillning eller ej vet jag inte..) och tittade Jesper rakt i ögonen med orden ”älskling…nu dör jag.”

Därefter hände det tydligen väldigt mycket. Ett tag hade det varit fem läkare/barnmorskor inne samtidigt och kollat allt. Lillens hjärtljud hade börjat gå ned och jag var så gott som medvetslös.

Jag minns att jag kände att allt som hände var någon slags ”Deja Vú” lite som att livet passerade i revy. Att allt bara var en repris på mitt liv som svischade förbi framför mina ögon.

(Under denna tid hade personalen och Jesper klätt av mig mina kläder, narkosläkaren kommit in och gett mig epiduralen (ryggmärgsbedövning) . Och som ni läste tidigare är jag LIVRÄDD för nålar och verkligen fasat för Epiduralen men när jag väl vaknade igen visste jag inte ens om att jag fått den..)

Det sista jag minns är att jag ser Älsklingen resa sig upp från sin stol och gå ut ur rummet, framför mig ser jag en barnmorska som säger ”Då säger vi så, adjö” och att det är väldigt ljust i rummet. I detta skede upprepar jag det barnmorskan säger och vinkar med handen.

(Det jag trodde hände var att mitt hjärta hade stannat och att de försökt återuppliva mig men misslyckats. Detta ska sedan ha lett till att jag tog farväl av dem.)

Bara någon sekund senare vaknar upp och hon står och tittar på mig och frågar vad jag säger för något? Då brast det för mig och jag tittade på min älskling och sa att Pappa varit i rummet. Att han inte ville att jag skulle komma över till honom än.

Barnmorskan tröstade mig och sa något med att han alltid är med mig. Efteråt frågade     hon mig om hans bortgång och beklagade sorgen.

Klockan 02:00
Fortfarande öppen 3-4 cm.

Klockan 04:02
Öppen 10 cm

Klockan 04:36
Här började jag känna att det började trycka på utav bara h-vete. Barnmorskan sa åt mig att det bara var att trycka så mycket jag kunde vid nästa värk. När första värken efter det kom så tryckte jag allt vad jag kunde och det gav gott resultat. Efterföljande värkar fick samma  tryck och av ren ”sisu” och envishet föddes vår lille Prins exakt tio minuter efter första krystvärken.

Klockan 04:46 var han född men med navelsträngen ett varv runt halsen. Denna klippte de loss väldigt fort och han lades på mitt bröst. Världens största blåa ögon stirrade rakt in i mina ögon. Älsklingen klippte navelsträngen och vår Skatt mådde precis som han skulle. Jag blev sydd med något enstaka stygn och moderkakan ramlade i princip ut utan några problem.

Summering:
Ja, det gör djävulskt ont att föda barn. Tänk dig mensvärk gånger tusen. Sen att någon sparkar dig i ryggen/svanken med kängor samtidigt. Typ så känns det.

Men det var inte smärtan som skrämde mig utan lustgasen. Aldrig förr har jag varit så ”nära döden” som då. Men förmodligen hade inte födseln varit lika snabb utan gasen heller. OM jag skulle vilja ha fler barn (osäker på om jag kan hantera smärtan utan lustgas..) så vill jag garanterat ha ett planerat snitt.

Ett STORT tack till ALL personal på Södersjukhusets förlossningsavdelning. Helt fantastiska !