Döden och livet.

Den bubblan jag befinner mig i just nu är så läskigt overklig. Varenda morgon i nio månader så har jag vaknat och tänkt ”det var bara en dröm” och så har jag kommit på att det visst bor en bebis i magen. På något sätt så har jag haft så svårt att ta till mig det. Att jag som tidigare levt för dagen och aldrig planerat mer än utgång och outfits ytterst noga, plötsligt ska få ansvaret för ett liv.

Det är säkert minst lika overkligt för alla förstagångs föräldrar men det som skiljer mig från många andra är att jag fått hantera så mycket samtidigt. Hela min graviditet egentligen har jag samtidigt varit så otroligt ledsen och nedstämd. Givetvis bottnar det i sorgen efter min far. Det är en sådan sorg (i synnerhet med tanke på hur han togs ifrån oss…) som säkerligen tar år att bearbeta. Och samtidigt som jag haft det i bagaget så har jag fått ställa om mig till att bli mamma.

Det är två livsförändringar som kom på en gång, två av de största sakerna som kan hända i ens liv. Liv och död.

När bebisen är ute och vi kommit in i alla rutiner, då ska jag se till att få den rätta behandling som jag behöver. Jag har redan blivit diagnosticerad med Postraumatisk stress och den behöver jag hjälp med. Den terapeut jag träffade i samma veva som pappa gick bort, jämförde min upplevelse med de som ser saker i krig. De minnena och bilderna finns alltid kvar.

Alltid.