Varför blir jag inte stressad?

Tre veckor – 21 dagar.

Alltså, jag får inte in i huvudet hur lite tid det är kvar!

Jag minns när det var 180 dagar kvar, kändes som att det aldrig minskade. Men efter 50-sträcket så har det gått i en sån rasande fart verkligen.
Snart står vi där och hejar på Lillen när han tar studenten 😉

Jag har ett besök kvar hos barnmorskan innan han är beräknad. Innan dess ska jag fundera allt vad jag kan på förlossningen så att jag inte kommer på massa saker när det väl är dags. Men jag är rätt lugn på den fronten egentligen. Känns som att jag är onormal på något vis, haha. Det enda jag tänker är att jag vill in på sjukhuset och föda en frisk son. Resten är upp till personalen liksom.

Som jag tidigare nämnt så är jag öppen för all typ av smärtlindring. Även om jag har en GROV fobi för sprutor så är jag inte emot epiduralen om det skulle komma på tal.

Så det är liksom inte heller något jag funderar på. Jag ska försöka ta det som de kommer helt enkelt. Om det mot all förmodan skulle bli en till bebis någon gång (hehe) så kanske jag kommer vara mer bestämd då, då vet man ju lite mer.

Nu försöker jag mest bara att ta det lugnt och tänka att allt kommer att lösa sig, ut ska han ju oavsett hur mycket jag stressar upp mig innan.

Är det något superduperjätteviktigt man ”ska” tänka på?