En öppenhjärtlig blogg om att leva med en obeskrivlig sorg och med ofantlig lycka.

Som jag skrev igår så fick jag åka in på akuten i måndags. Det kan ha varit ett av de läskigaste sjukdomsfall jag haft. Det hela började i lördagsmorse då jag hade ont i ena ögat. Jag kände igen det direkt eftersom jag upplevde liknande smärta en tid på gymnasiet efter en händelse som skakade om mig rätt ordentligt.

Under söndagen hade jag ännu ondare och då kom solbrillorna fram. I mataffären höll jag på att skrika rakt ut bland vissa hyllor där det var för starka lampor..

På måndagen kändes det nästan ”bra” men runt 17-tiden blev det otäckt. Synen på högra ögat började försvinna, halva synfältet var helt ljus och jag såg inte åt sidan. När synen började komma tillbaka så blev jag helt yr, höll på att trilla över Jeppe när han satt i soffan.

Efter bara en kort stund så slog huvudvärken till med full kraft och jag gick till köket. Vid det här laget stod Jeppe och lagade mat. Plötsligt började jag sluddra och prata osammanhängande,( tänk dig som en redig fylla när munnen vägrar att lyda dig typ. ) kort därefter började hjärtat slå med en himla fart och mina armar och ben började domna av.

Jag lyckades sms:a min syster som ville förmå mig att ringa 112 efter ambulans men då blev jag Anna-på-tvären och totalvägrade. Sen fick Jeppe sköta kommunikationen eftersom jag kände själv hur paniken steg och kroppen vägrade lyda.

10 minuter senare var min svåger här och körde in oss. Vad skulle jag göra utan min familj?!

På akuten släppte dom in mig direkt, in på Neurologi och blev inkopplad i en maskin i ett övervakningsrum. Fyra timmars övervak, två citodon och fyra rör blod senare fick vi lämna sjukan och åka hem.

Tisdagen tog Jeppe hand om Siddan hela dagen. Eftersom citodon går ut i bröstmjölken så fick han ersättning.

Igår var jag mest yr hela dagen och allmänt förvirrad, huvudvärken gjorde sitt och jag kände att jag var rätt ofokuserad..

Om det fortsätter idag (planen är att åka till BVC och sedan till Jespers jobb) så får jag åka till vårdcentralen och begära magnetröntgen av hjärnkontoret. Med tanke på hur mycket jag haft de senaste 11 månaderna, att jag går på helspänn 24 timmar om dygnet och har haft besvär förut så är det inte läge att chansa längre…

Söndagens selfie..